Stekhet skandalmatch i konspirations-teoriernas förlovade hemland

Om seriefinalen
En match helt i italiensk anda. Sterila konstinstallationer undanbedes. Il calcio ska vara ett slagfält av känslor. Den dag diskussionsunderlag saknas är allt över. Tickar man av boxarna för vad en scudetto showdown bör innehålla blir det ett check (!) efter varenda en. Gol negato a Muntari, e rete ingiustamente annullata a Matri. Espulso Vidal, un pugno nello stomaco di Mexes a Borriello et cetera. Kanske inte så värdigt alla gånger, men ett satans spektakel vi sent kommer att glömma.

Juventus inledde matchen bäst. Ett övertag som höll i ungefär åtta minuter. Sedan gick det upp för samtliga att 3-5-2 var en dålig idé mot ett uppumpat, rörligt och spelskickligt hemmalag. Formationen kan med fördel användas för att låsa upp smålagens bunkerförsvar i den egna hemmaborgen. Mot ett bolltryggt, centrerat och såphalt Milan utan självklar referenspunkt är det inte att rekommendera. När anfallsattackerna kommer vinande från flera håll och mittbackarna inte får fäste på sina offensiva pjäser uppstår problem.

Följaktligen var det Milan som stod för grannlåten ända fram till den 60:e minuten. Bonucci bjöd på Milans 1-0-mål efter en sedvanlig indianare. Därefter hade Romagnoli uppenbarligen transplanterat Marottas skelöga (no pun intended). Två grava fel begicks under matchen varav det ena förseglat tillställningen bortom allt tvivel, enligt milanisti. Fullt möjligt, men osvuret är bäst. Juventus var även uträknade mot Napoli men kämpade tillbaka från tvåmålsunderläge två gånger om.

Han som stod för spökmålet bekräftade för övrigt den bild man har av honom.

Hur som helst lönar det sig att sätta press på domarkåren. Alex Ferguson innehar svart bälte i grenen. Om han inte varit lyckosam inom detta gebit hade han lagt av för länge sen. Det fungerar, alltså fortsätter han. Alla gör det, ingen vill kännas vid det. De personer som från en tid till en annan sätter sig på höga hästar är undantagslöst hycklare. Archivio stampa ger mig rätt. Alla har en bristningsgräns. Sätter man däremot domargnället i system för ofta kan det bli kontraproduktivt. Det gäller att göra det vid rätt tidpunkt.

Med timmen passerad på matchuret hittade Juventus en väg in i matchen. Först då började nämligen Contes spelarbyten och omställningen till 4-3-3 att ge utslag. I samma period blev Milan mer mjölksyrebelastade och på samma gång försiktigare i sin inställning. I avsaknaden av ett starkt fyrtorn med förmåga att limma bollen var det de rödsvartas tur att stå på hälarna. Enligt statistiken är Juventus bättre på att freda sitt mål och det blev också tydligt längre fram.

Följdfråga: Hur i helvete kan energislukaren Marco B starta på Matris bekostnad? Obegripligt. Marco B kan ta sin Hitlerjugend-frisyr och köra upp i Camila Morais sköte. Må han aldrig hitta ut igen. På något sätt var det symptomatiskt, kanske rentav självförvållat (?), att han fick smörj av shemale Philou. Det rycker i kräkreflexen när jag ser båda spelarna. Vidriga.

Med en självuppoffrande och målhungrig Matri, en finessrik och djupledshotande Vucinic samt den evighetslöpande Pepe på plan ökade trycket mot Buffons målvaktskollega. Men innan Mitra Matri hann bytas in på bekostnad av Quagliarella hade den senare en utomordentlig möjlighet att kvittera. Abbiati lyckades emellertid reflexparera Fabios skott från point-blank. En superb fantomräddning som måste applåderas.

När tjugo minuter återstår av tillställningen genomförs det anfallsbyte som förändrar utgången. Claudio Zuliani: Eta Beta ut, Alejandro Matri in. Det dröjer åtta minuter innan den bildsköne Milan-produkten gör mål. Fem minuter senare är det dags igen. Andra gången godkänns kvitteringen fram till 1-1. Precis som en intelligent striker ska göra sliter sig Matri loss framför sin markering (Thiago Silva) och intar en position vid närmaste stolpe. Pepe serverar en perfekt avvägd crossboll som il Dandy begraver i nätmaskorna.

Resterande del av matchen är mest en transportsträcka mot slutsignalen. Vidal hinner med att hacka ner van Bommel bakifrån och är därmed avstängd mot Chievo. Pepe gör honom sällskap in tribuna. Sedan utbryter kalabaliken. Knuffar, svordomar och spelare som får något svart i blicken. Scener från spanska el Clásico spelas upp i huvudet.

Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Fast ändå inte, matchen pågår fortfarande…

Efterspelet
Det är öppet krig mellan Juventus och Milan. Fredspakten är bruten. Den gentlemannamässiga överenskommelsen mellan klubbarna gäller inte längre. Hårda ordväxlingar har yttrats mellan klubbdelegater. En del av innehållet är av den oåterkalleliga sorten. Den typ av giftpilar man omöjligen kan stryka ett streck över i samma stund krutröken lagt sig. Det kommer att krävas medling för att reparera den här skadan.

Personligen vet jag inte om jag tycker att Juventus borde vara särskilt angelägna om att sträcka ut eller ta emot en hand. Jag har nämligen inte mycket till övers för Milano och vad hela den staden står för. Jag ser t.ex. mycket hellre ett starkt Turin och har inte något emot Torino per se. Inte så länge Urbano Cairo & Co vet sin plats. Men vad jag anser är fullständigt ointressant, frågan är vad Agnelli-klanen tycker och tänker? Det är däremot riktigt intressant.

De avlidna Agnelli-bröderna - särskilt Gianni - var länge en viktig motvikt till Silvio Berlusconi. Efter brödernas bortgång uppstod ett tomrum och en skev maktbalans. Det fanns bara en spelare på plan och arvtagarna sågs inte som ett direkt hot. Inte förrän telningen Andrea kom in i bilden och började ta ett allt större utrymme. Presidenten har på ett skickligt sätt navigerat mellan grynnorna och har under snart två år på posten dominerat agendan. PR-maskinen har gått på högvarv. Det snackas om klubben. Hela tiden.

Det revitaliserade intresset, och fjäskandet som följer med det, har inte fallit i god jord hos konkurrenten Milan. Många har blivit tagna på sängen av att Juventus är så här starka, redan nu. “Va? Vänta nu, den här scudetton är vår och endast vår. Ni skulle inte vara här, varför gör ni anspråk på något som inte tillhör er?” En provokation som inte Galliani & Co tar lätt på. Men ingångna avtal - om än bara uppgjorda i teorin - kan rivas i tusen bitar. Varken AA eller Conte är människotyperna som lägger sig på rygg och sprattlar. 

Game on.

Pavel Nedved: “De senaste åren har vi förändrat allt och har arbetat på ett fokuserat sätt för att ta klubben tillbaka dit den hör hemma. Min målsättning är inte att bli omtyckt utan att vinna, punkt”. Och vinnare gillar som bekant inte att förlora. Med eyes on the prize för första gången på länge tänker man inte ge sig frivilligt. Om det innebär att vänskapsbanden till Milan offras, fine. Det är priset man får betala.

Sedan är Juventus klubbledning högst medvetna om att scudetton är Milans att förlora och Juventus att ta. Men Juventus hade inför finale scudetto redan besegrat Milan två gånger den här säsongen. Det gjorde sitt till för att höja temperaturen i casa Milan, och när en så tydlig oförrätt gick emot klubben i lördagens match rann sinnet över på Adriano Galliani. I skottgluggen: Stefano Braschi (tillsätter domarna), huvuddomaren Paolo Tagliavento och Antonio Conte. Först på vip-läktaren, sedan nere i katakomberna. Juventus hetlevrade tränare är inte den som backar för någon, så inte heller för mafioso Galliani.

Tillbaka är de nervösa leendena och de hatiska undertonerna i den offentliga debatten. Då vet man att Juventus är att räkna med igen. Amici di nessuno era falska svin. Gemellaggi är till för de som inte kan stå på egna ben utan måste ha någon att hålla i handen. Att vara hatade är en triumf i juventinos ögon, om än inget självändamål. När trafiken på antijuve-sajterna ökar vet man att titlarna är inom räckhåll. Den vetskapen får alla gobbi att sträcka på ryggen lite extra. Vi visste att den dagen skulle komma, innerst inne visste ni andra det också.